Vädret var perfekt. Sol, lite vind och allmänt skönt. En bil stod på plats och de kopplade sina två hundar när jag kom. Efter att snabbt läst av hundarna sa jag att de kunde släppa dem. Det var en valp och vågade knapp komma fram ändå.
Jag hade inte läst att denna låg en bit ifrån så jag hade lämnat cykeln olåst vid strandkanten.
Kom fram till en stor sten. Har badat här tidigare men aldrig varit ut hit på udden. Såg stenar och tänkte ”nej” direkt. Letade fram o tillbaka, upp och ner, runt och tillbaka igen. Kände att jag borde hämta cykeln, att gå härifrån skulle inte vara kul även om jag visste att jag skulle bli hämtad. Tänkte att jag även skulle kanske komma in på ett nytt sätt för att hitta den.
Sagt och gjort. Hämtade cykeln, kom till stenen igen och letade överallt. Ingenting. Blev rejält sur för jag ville verkligen hitta denna, som då skulle bli min nr 100. Iaf när jag hade bytt från Earth cachen från Gästrike-Hammarby.
Men det var bara att bita i det sura äpplet och ge upp. Hade då varit här i nästan 1 timme, inkl vatten macka och telefonsamtal.
Så då blev det så tråkigt som att ta en cach mitt på ett kalhygge. Jätteroligt. NOT!
Men men ibland får det väl vara så då.
I och med detta vill jag säga: Grattis till mig själv som under detta år, juni 2011-maj 2012, tagit minst en/månad samt dessa 100 cacher. En sport, (om golf räknas till sport är detta också en sport) som vissa tycker är märklig, men som innebär att man oftast får se saker man inte tänk på tidigare. Saker man åkt förbi i omkring 25-30 år utan att ens vetat om.
Sen finns det även skitburkar som man funderar på varför de finns där de finns. Vissa ligger där enbart för att de ska finnas längs en viss sträcka osv. Men för det mesta har det varit bra burkar, för min del.
Hur var denna då? En bland flera längs en väg, ja. På ett kalhygge, ja. Till någon nytta, till viss del, det är ett naturreservat vilket jag inte visste om.
